I'd rather be in Africa
I alla fall idag, tänk att saknaden kan vara så stor ibland. Tänk att något kan vara så fängslande och betydelsefullt.
Lite oroande nyhet för mitt "andra hem" har jag däremot fått kännedom om.
"Etiopien vill kriminalisera biståndsorganisationer
Två nya lagförslag från Etiopiens regering ska göra det olagligt att arbeta för demokrati och mänskliga rättigheter i landet. Förutsättningarna för att ge bistånd till Etiopien har dramatiskt försämrats, säger biståndsminister Gunilla Carlsson till OmVärlden.
De nya lagförslagen, som ännu inte har antagits av Etiopiens parlament, väcker stor oro på UD. I praktiken kommer lagarna omöjliggöra allt arbete för att stärka demokrati och mänskliga rättigheter. Det blir belagt med upp till 15 års fängelsestraff att arbeta för barns, kvinnors och handikappades rättigheter.
Lagförslaget innebär också att utländska och lokala biståndsorganisationer i Etiopien inte ska få ta emot mer än tio procent av sin finansiering från utlandet.
Biståndsminister Gunilla Carlsson anser att utvecklingen i Etiopien är mycket allvarlig. Om lagförslagen går igenom kommer stora delar av de svenska insatserna inte längre kunna genomföras.
– Jag tycker det är väldigt synd för etiopiernas skull. Det är ett mycket fattigt land och många människor lider. Situationen påverkar också stabiliteten i hela regionen , säger Gunilla Carlsson.
Sverige stoppade merparten av biståndet via den etiopiska regeringen efter övergreppen mot den politiska oppositionen i samband med valet 2005. I likhet med många andra internationella biståndsgivare blev strategin istället att kanalisera mer insatser via enskilda organisationer. Om lagförslagen genomförs har Sverige små möjligheter att påverka utvecklingen i landet.
– Läget är bekymmersamt. Den regering som finns nu i Etiopien måste hållas ansvarig för situationen i landet, säger Gunilla Carlsson.
Sverige saknar sedan fem månader ambassadör i Addis Abbeba. Etiopien har inte accepterat Sveriges förslag att skicka den före detta ambassadören i Nicaragua, Eva Zetterberg, som sändebud. Situationen är i diplomatsammanhang mycket ovanlig och UD måste nu rekrytera en ny ambassadör. Under tiden har Sverige begränsade möjligheter att föra en dialog med landets regering.
– Jag hoppas att vi ska komma ur det här dödläget och få en svensk ambassadör på plats. Det är vår ambition, säger Gunilla Carlsson.
De biståndsgivare som finns på plats försöker nu med alla medel stoppa Etiopien från att införa den nya lagarna. Enligt chefen för det svenska biståndet i Etiopien, Abdi Foum, hotar givarna att stoppa bistånd på en miljard US dollar.
– Situationen är mycket oroande. Vi försöker få dem att förstå att lagförslaget strider mot Etiopiens konstitution, säger han.
Enligt Abdi Foum är biståndsinsatserna extra viktiga i dagsläget eftersom den ekonomiska situationen i Etiopien värre än på mycket länge. Torka och ökande matpriser gör att många svälter.
Nils Resare 2008-10-08".
Hela artikeln är hämtad från www.omvärlden.nu
tentaplugg och vinterplaner
Sitter framför datorn igen, senaste dagarna är det nog de jag ägnat ig mest av allt åt. Pluggar, skriver och försöker lära mig om ideologier av alla de slag. Från liberalism till marxism genom globaliseringsrörelser och befrielseideologier. På fredag är det tenta, har ingen aning om hur det kommer gå. Men som den smarta mannen i min basgrupp sa "Det är ju bara att tänka efter" Aa, det är kanske det, tänka efter, jag kan det nog. Igår hade vi betygsgicande seminarium där de första tre poängen införskaffades.
Har även bokat min s.k. "julresa" eller kanske är det en resa för att minska saknaden av Etiopien lite. 28 december sätter jag mig på planet till tiopien för att i tvp veckor få prata amarinja, äta injera, träffa underbara människor och leva. Leva.
Funderade med min rumskompis igår, jag har abstinens efter Etiopien och bestämmer mig då rätt snart för att betala en biljett och åka ner. Att biljetten kostar mer än en årslön för många etiopier är för mig ingen bigdeal. Jag har ju råd och kommer inte bli utfattig för det. Världen är så konstig och jag kan få s dåligt samvete. Men jag kan inte låta bli att tacka Gud att jag har fått de här möjligheterna. Exabiher yimesgen!
Nya intryck
Så är jag då inflyttad och klar i nya hemstaden Umeå. På måndag börjar skolan och nervositeten börjar så smått infinna sig. Men den här veckan tar jag det lugnt, vi har storhandlat på ICA, cyklat och gått för att hitta lite bättre. Konstigt egentligen, i Addis, 4 miljonersstaden utan några gatunamn hittar jag hur bra som helst. Men här i organiserade mellanstora staden så har jag verkligen ingen koll. Men det kommer kanske med tiden?
Förra veckan spenderades uppe i Jokkmokk/Kvikkjokk med kära vänner. Fjällvandring, kanot, prat, skratt och annat stod på schemat. En riktigt trevlig vecka med människor jag trivs med. Som jag och en av vännerna pratade om idag så är det rätt befriande att med vänner verkligen kunna säga vad man tycker och inte bara hålla inne om något man känner eller inte känner för att göra.
Ikväll anländer den sista av våra lägenhetskamrater tillika min dela rumskompis. Kära J och jag får ett nytt sätt att leva och bo tillsammans på. Förut var det Etiopien där vi delade liv, tankar och förskräckelse över män med olika intentioner för oss. Nu blir det Sverige, skola och en annan vardag. Känns kul hur som helst. En fyra för fyra. Det kommer bli bra.
Som vanligt så saknar jag Etiopien, frågade en gammal missionär en gång om denne aldrig längtar tillbaka till Etiopien. "Varje dag!" var det svar jag fick. Nog för att det bara är 4 månader sedan jag kom hem, men saknaden finns där varje dag, och snart snart hoppas jag kunna åka tillbaka, om än så bara för några veckor. Gud vet när.
Mina skolbarn från första besöket,
så fina, så jobbiga, så underbart.
Underbara vecka
Efter några veckor hemma, som jag nu i efterhand kan säga var mindre muntra så åkte jag i tisdags neråt landet. Närmare bestämt till Ö-vik för EFS ungdomskonferens/läger Tejp. Förväntningarna var inte stora alls, var väldigt nära att stanna hemma. Men något fick mig att åka och det ångrar jag inte. Vilken vecka! Många trevliga människor med härliga återssenden. Bra och givande bibelstudier och möten. Under den etiopiske mannens predikan insåg jag igen varför jag är kristen, varför jag vill följa Jesus. Det finns ingen annan väg för mig. Så med ny energi är jag nu hemma igen, flyttpackar innan nya äventyr väntar nästa vecka. Då blir det fjällvandring med etiopien- och Glimåkravänner. Kan det bli bättre?
Spänningen stiger
Har nu under veckan fått mitt antagningsbesked och all första information från Umeå och pol. kand. programmet. Börjar känna mig mer och mer nervös för vad jag egentligen har gett mig in på, men samtidigt så känns det mer och mer rätt. Har till och med fått schemat för de första 7,5 poängen, gott i alla fall att veta vad jag ska göra.
En annan sak som ska bli så oerhört skön är att slutligen kanske få ett ställe där jag känner att jag bor. Ändå sedan gymnasiet har jag mest flackat runt, ett tag i skellefteå, hos mamma och pappa på somrarna och mellan det i Etiopien. Just nu känns Etiopien och Swedish Guesthouse det som är mitt hemma. Där har jag haft mitt rum som jag inrett och det är där jag spenderat största tiden. Den här sommaren har jag levt i en resväska och delat rum med syster. Men nu står lägenheten på Språkgränd klar att flytta in i, vårt alldeles egna boende. Men jag undrar bestämt om jag kommer känna det som riktigt hemma. Hemma är nog mycket Etiopien.
Som vår favoritsång från denna resa lyder: Why do you have to go away from home? Ja, det underar jag ibland, varför? Varför är jag inte i Etiopien?
En annan sak som ska bli så oerhört skön är att slutligen kanske få ett ställe där jag känner att jag bor. Ändå sedan gymnasiet har jag mest flackat runt, ett tag i skellefteå, hos mamma och pappa på somrarna och mellan det i Etiopien. Just nu känns Etiopien och Swedish Guesthouse det som är mitt hemma. Där har jag haft mitt rum som jag inrett och det är där jag spenderat största tiden. Den här sommaren har jag levt i en resväska och delat rum med syster. Men nu står lägenheten på Språkgränd klar att flytta in i, vårt alldeles egna boende. Men jag undrar bestämt om jag kommer känna det som riktigt hemma. Hemma är nog mycket Etiopien.
Som vår favoritsång från denna resa lyder: Why do you have to go away from home? Ja, det underar jag ibland, varför? Varför är jag inte i Etiopien?
Det alla pratar om
Har under mina veckor i cafédelen på en av de stora två livsmedelskedjorna hunnit med att småprata med många trevliga (och mindre trevliga för den delen) människor, kunder. Med gubbarna som varje morgon kommer och fikar, kaffe och en bulle pratar jag om hur bra det är att de "sköter om" butiken medan chefen är på semester. Sen går samtalet över till att konstatera att jag kör långt varje morgon (åtta mil) och om någon av gubbarna skulle komma senare än 3 minuter över åtta så skojas det lika glatt om hur denne har försovit sig.
Sen går dagen vidare, jag får någon utskällning för att det har blivit del på ett kvitto eller för att jag bara hjälper månniskor i nummer lappsordningen (hur många protesterar att man måste ta nummerlapp på banken egentligen? men situationerna är kasnke lite annorlunda.) Sen säljer jag hundratalsglassar och frågar vilket strössel de vill ha på och huruvida de vill ha en våffla eller en bägare ("-Nej, strutar har vi inte...")
Vidare säljer jag den i särklass största skraplotten, självklart med vinst till allihopa. (Ok, det lilla skämtet som kunder roar sig åt var inte ens roligt första gången. Och ALLA säger det, det är inte unikt)
Med mer bekanta kunder pratar man om det dåliga sommarvädret, att vi behöver ha långkalsonger i juli. Men nu när det så har blivit varmt så är det för varmt. Sen väntar många på semester eller har snart haft sitt roliga för den här gången. Men det blir kanske en resa i augusti...
Så går dagarna vidare, samma sak varje dag. Några har semster, några jobbar, det är kallt, det är varmt. Ibland är jag oerhört glad och gillar alla kunder, ibland vill jag bara skrika rakt ut någon säger att de vill ha en korv.
Tycker ändå på något sätt att det är härligt. Det speglar som livet i Sverige. Vi har råd att vara ute, råd att köpa vår at och vi träffar alltid människor vi småpratar med utan att vi måste vara bästa vänner.
Sen går dagen vidare, jag får någon utskällning för att det har blivit del på ett kvitto eller för att jag bara hjälper månniskor i nummer lappsordningen (hur många protesterar att man måste ta nummerlapp på banken egentligen? men situationerna är kasnke lite annorlunda.) Sen säljer jag hundratalsglassar och frågar vilket strössel de vill ha på och huruvida de vill ha en våffla eller en bägare ("-Nej, strutar har vi inte...")
Vidare säljer jag den i särklass största skraplotten, självklart med vinst till allihopa. (Ok, det lilla skämtet som kunder roar sig åt var inte ens roligt första gången. Och ALLA säger det, det är inte unikt)
Med mer bekanta kunder pratar man om det dåliga sommarvädret, att vi behöver ha långkalsonger i juli. Men nu när det så har blivit varmt så är det för varmt. Sen väntar många på semester eller har snart haft sitt roliga för den här gången. Men det blir kanske en resa i augusti...
Så går dagarna vidare, samma sak varje dag. Några har semster, några jobbar, det är kallt, det är varmt. Ibland är jag oerhört glad och gillar alla kunder, ibland vill jag bara skrika rakt ut någon säger att de vill ha en korv.
Tycker ändå på något sätt att det är härligt. Det speglar som livet i Sverige. Vi har råd att vara ute, råd att köpa vår at och vi träffar alltid människor vi småpratar med utan att vi måste vara bästa vänner.
Sjunga med kroppen
En veckas intensivt jobbande avslutades så idag för två dagars ledighet. Blir nya äventyr med möhippa och förhoppningsvis mycket sol.
Förra helgen så hade mina konfirmander sin konfirmation, på söndagen avslutades det hela med nattvardsgudstjänst i kyrkan. Det var första gången som jag var på en vanlig söndagsgudstjänst sedan jag kom hem i april. (eller, nåja en skillnad fanns ju, det var helt och totalt fullsatt) Det var några välkända psalmer, men jag kände mig ganska ensam då jag tog i allt vad jag kunde, visst var det fler som sjöng med men de allra flesta satt och mumlade ltie så bara de själva hör att de sjunger. Jag som under sex månader har varit med i en församling i den etiopiska motsvarigheten till efs kanskehar vant mig vid att kyrkan alltid är fullsatt, när det är dags för psalm/lovsång så sjunger hela församlingen med inte bara små munrörelser utan kroppen är med. Jag har många gudstjänster under vintern funderat över vad som egentligen är bättre? (Tro mig, när jag itne förstår något 2 timmars predikningar har jag hunnit undera över det mesta)
Är det hur man sjunger som är viktigt? Eller att man menar det man sjunger? Jag tror att så kalrt är det viktigaste att man menar det man sjunger, men jag tror att alla uttryckssätt är bra. Men kanske så kommer det s.k. karismatiska och ovana för oss här hemma som en naturlig följd för en brinnande och sann tro.
En sak kan jag i alla fall konstatera, vi har mycket att lära oss av Etiopien. Det är min bön att vi ska få se en sådan väckelse, så många människor som verkligen litar på Gud och på hans nåd. Vi behöver Honom för att överleva.
Förra helgen så hade mina konfirmander sin konfirmation, på söndagen avslutades det hela med nattvardsgudstjänst i kyrkan. Det var första gången som jag var på en vanlig söndagsgudstjänst sedan jag kom hem i april. (eller, nåja en skillnad fanns ju, det var helt och totalt fullsatt) Det var några välkända psalmer, men jag kände mig ganska ensam då jag tog i allt vad jag kunde, visst var det fler som sjöng med men de allra flesta satt och mumlade ltie så bara de själva hör att de sjunger. Jag som under sex månader har varit med i en församling i den etiopiska motsvarigheten till efs kanskehar vant mig vid att kyrkan alltid är fullsatt, när det är dags för psalm/lovsång så sjunger hela församlingen med inte bara små munrörelser utan kroppen är med. Jag har många gudstjänster under vintern funderat över vad som egentligen är bättre? (Tro mig, när jag itne förstår något 2 timmars predikningar har jag hunnit undera över det mesta)
Är det hur man sjunger som är viktigt? Eller att man menar det man sjunger? Jag tror att så kalrt är det viktigaste att man menar det man sjunger, men jag tror att alla uttryckssätt är bra. Men kanske så kommer det s.k. karismatiska och ovana för oss här hemma som en naturlig följd för en brinnande och sann tro.
En sak kan jag i alla fall konstatera, vi har mycket att lära oss av Etiopien. Det är min bön att vi ska få se en sådan väckelse, så många människor som verkligen litar på Gud och på hans nåd. Vi behöver Honom för att överleva.
Oh these summernights
Kvällspromenad med Emma i solnedgång med sol som aldrig går ner. Kaffepaus, prat och skratt. Mycket av det är får mig att vilja bo i sverige, det är det som får mig att trivas så bra i Norrland. Mer sådant. How lovely
