Sjunga med kroppen
En veckas intensivt jobbande avslutades så idag för två dagars ledighet. Blir nya äventyr med möhippa och förhoppningsvis mycket sol.
Förra helgen så hade mina konfirmander sin konfirmation, på söndagen avslutades det hela med nattvardsgudstjänst i kyrkan. Det var första gången som jag var på en vanlig söndagsgudstjänst sedan jag kom hem i april. (eller, nåja en skillnad fanns ju, det var helt och totalt fullsatt) Det var några välkända psalmer, men jag kände mig ganska ensam då jag tog i allt vad jag kunde, visst var det fler som sjöng med men de allra flesta satt och mumlade ltie så bara de själva hör att de sjunger. Jag som under sex månader har varit med i en församling i den etiopiska motsvarigheten till efs kanskehar vant mig vid att kyrkan alltid är fullsatt, när det är dags för psalm/lovsång så sjunger hela församlingen med inte bara små munrörelser utan kroppen är med. Jag har många gudstjänster under vintern funderat över vad som egentligen är bättre? (Tro mig, när jag itne förstår något 2 timmars predikningar har jag hunnit undera över det mesta)
Är det hur man sjunger som är viktigt? Eller att man menar det man sjunger? Jag tror att så kalrt är det viktigaste att man menar det man sjunger, men jag tror att alla uttryckssätt är bra. Men kanske så kommer det s.k. karismatiska och ovana för oss här hemma som en naturlig följd för en brinnande och sann tro.
En sak kan jag i alla fall konstatera, vi har mycket att lära oss av Etiopien. Det är min bön att vi ska få se en sådan väckelse, så många människor som verkligen litar på Gud och på hans nåd. Vi behöver Honom för att överleva.
Förra helgen så hade mina konfirmander sin konfirmation, på söndagen avslutades det hela med nattvardsgudstjänst i kyrkan. Det var första gången som jag var på en vanlig söndagsgudstjänst sedan jag kom hem i april. (eller, nåja en skillnad fanns ju, det var helt och totalt fullsatt) Det var några välkända psalmer, men jag kände mig ganska ensam då jag tog i allt vad jag kunde, visst var det fler som sjöng med men de allra flesta satt och mumlade ltie så bara de själva hör att de sjunger. Jag som under sex månader har varit med i en församling i den etiopiska motsvarigheten till efs kanskehar vant mig vid att kyrkan alltid är fullsatt, när det är dags för psalm/lovsång så sjunger hela församlingen med inte bara små munrörelser utan kroppen är med. Jag har många gudstjänster under vintern funderat över vad som egentligen är bättre? (Tro mig, när jag itne förstår något 2 timmars predikningar har jag hunnit undera över det mesta)
Är det hur man sjunger som är viktigt? Eller att man menar det man sjunger? Jag tror att så kalrt är det viktigaste att man menar det man sjunger, men jag tror att alla uttryckssätt är bra. Men kanske så kommer det s.k. karismatiska och ovana för oss här hemma som en naturlig följd för en brinnande och sann tro.
En sak kan jag i alla fall konstatera, vi har mycket att lära oss av Etiopien. Det är min bön att vi ska få se en sådan väckelse, så många människor som verkligen litar på Gud och på hans nåd. Vi behöver Honom för att överleva.
Kommentarer
Trackback
